
Hur är det att vara papperslös kvinna i Sverige? Det är en fråga som fått tecknaren Amalia Alvarez att skapa seriealbumet Fem papperslösa kvinnors historier. Albumet är ett av de första i projektet Tusen Serier, som har tagit till uppgift att lyfta fram serieskapare med utländsk bakgrund. Redan med detta första album, som genom att skrivas på engelska och spanska förutom svenska försöker nå ut till samma grupp som drabbas av polisens Reva-kontroller, blir det tydligt att serien som politiskt verktyg långt ifrån begränsar sig till satiriska porträtt av moderatledare, även om sådana så klart också behövs.
”Jag är inte artist utan en arbetare som tecknar”, skriver Alvarez i sitt efterord. En arbetare som använder sig av serieformen för att bedriva politisk aktivism och som visar stor solidaritet, kan tilläggas, för i fem svartvita monologer kommer kvinnor som förlorat det mesta till tals, utan att utnyttjas som figurer för misären. De har förlorat sina barn, blivit slagna av sina män, tvingats till prostitution och slavarbete. Men de vägrar att låta sig begränsas av sina erfarenheter. Därför går de inte heller alltid med på Alvarez sätt att beskriva dem, de gör motstånd och kräver att skildras så som de själva vill.
”Hopp är för dem som tror på påhittade sagor. Jag har bara ilska. Det håller mig levande”, säger en kvinna som misshandlats av sin man. En annan skrattar högt åt att hon blivit av med sitt arbete för att hon röker cigaretter, ironin i att staten bryr sig om hennes hälsa samtidigt som hon riskerar att utvisas till tortyr kan hon bara bitter skratta åt.
Det är fel att kalla den bitterheten uppfriskande.
Den är uppgiven och jävlig. Men så är också papperslösas situation i Sverige jävlig och uppgiven många gånger.
Skriver Mats Kolmisoppi på Debatt/Helsingborgs Dagblad
Gilla detta:
Gilla Laddar in …